Tämä kesä toi uusia tuulia meidän perheen elämään ja tasaisen paksu arki tukholmassa muuttuukin nyt sitten lokakuussa tasaisen paksuksi arjeksi Helsingissä. Olemme päättäneet muuttaa suomeen. Itse sain töistä virkavapaata, joten ovet ovat vielä tukholmaan avoinna (ja toivon todellakin että pysyvätkin avoinna), kun tänne palaan. Toisin taitaa olla suomessa.
Moni meistä on varmasti lukenut Jose "Joe" Zamorasta. Miehestä joka etsi pitkään töistä turhaan,kunnes tiputti s-kirjaimen pois nimestään ja sai heti valtavasti työtarjouksia. Hänen kohdallaan voidaan puhua suoraan syrjinnästä. Nimi antoi ennakkoluuloja työnantajille ja he tekivät omat johtopäätöksensä pelkän nimen perusteella. Harmillista mutta totta.
No miten tämä liittyy minuun? Minäkin olen tällähetkellä työnhakija. Taustoistani sen verran että olen suoraan ylioppilaaksi lukeneena jatkanut ammattikorkeakouluun ja sieltä sairaanhoitajan papereilla jatkanut suoraan työelämään. Minulla on melkein kymmenenvuoden kokemus erikoissairaanhoidosta ja olen työskennellyt sairaiden lasten parissa yliopistollisissa sairaaloissa niin suomessa kuin ruotsissakin. En ole myöskään koskaan mennyt sieltä missä aita olisi matalin, vaan aina hankkinut haasteita matkallani paremmaksi, kokeneemmaksi hoitajaksi. Minä hallitsen kokonaisvaltaisesti lasten hoitotyön hyvin. Olen työskennellyt "lähes kaikkien" diagnoosien parissa, joten jonkinlainen kuva minulla on sairaudesta kuin sairaudesta. Niin mitäkö haluan sanoa?
Olen lähettänyt lähes yhtämonta työhakemusta kuin Jose. Olen päässyt kahteen (siis kahteen) työhaastatteluun. Ja hekin tiesivät että lennän suomeen haastatteluun, eli olen aika tosissani ko. työtä hakemassa. Ja mitä olen saanut vastaukseksi. Muutamista paikoista olen saanut sähköposti vastauksen, ilman että minun kanssani on edes sen enempää juteltu, että paikka meni jollekin muulle. Tarjosivat jopa sijaisuuksia haastattelussa, eikä siitäkään ollut mitään mainintaa enää sähköposti vastauksessa vaan kiittivät vain mielenkiinnosta ko työtä kohtaan. Niin ja mitä palkkaan tulee... Suomi on paljon kalliimpi maa asua kuin ruotsi ja palkka on melkein tonnin huonompi. Okei, suomessa maksetaan paremmin lisistä, joten se vähän tasoittaa, mutta peruspalkka on suomessa alhaisempi kuin ruotsissa.
Olen oikeasti yllättynyt ettei työkokemukseni kelpaa.. Vai onko cv:ssäni kenties jotain vikaa? Tulen siis olemaan paluumuuttaja, eikö vain. "Se sellainen sairaanhoitaja" joka "haluaa" palata suomeen huonommin palkattuun työpaikkaan. Se hoitaja jolla on kokemusta erikoissairaanhoidosta, ja hoitaja joka ei (ainakaan vielä toistaiseksi) ole halukas vaihtamaan alaa. Olen ihminen, joka haluaa auttaa muita.
Kiinnostaisikin tietää, että onko tosiaan niin ettei suomessa hoitajapulaa ole? Eikö reilun yhdeksän vuoden työkokemus riitä? Niin ja ne Valviran luvatkin, nekin on olemassa. Pitääkö sitä alkaa etsimään toisenlaista työtä? Ehkä myyntihommia, tai vaikkapa töitä asiakaspalvelijana kaupan kassalla? Mistä on hyvät sairaanhoitajat tehty? Mitä ylihoitajat/osastonhoitajat suomessa haluavat hoitajalta?
Mainittakoon vielä, että laitoin hakemuksen hoitajaksi norjaan ja sieltä oltiin minuun yhteydessä heti seuraavana päivänä. Norjassa arvostetaan henkilökuntaa, maksetaan rahanarvoista palkkaa ja siihen päälle saa vielä mojovat työsuhde-edut, järjestävät jopa lennot ja majoituksenkin.
Joten voihan se olla niinkin, ettei suomi minusta paluu-hoitajaa saa vaan matkustan norjaan... Suomeen muuttoonhan on toki vielä pari viikkoa, että saattaahan se olla että asioilla on tapana järjestyä... ja kohta minulla on töitä. Tai sitten ei.
I somras kom nya vindar i vårt familjeliv och vi bestämde oss att flytta till Finland. Jag fick tjänstledigt från arbetet, så dörrarna är öppet till mig när jag kommer tillbaka. I motsats det verkar vara i Finland.
Ni har säkert hört talas om Jose "Joe" Zamora. En man i USA som sökte arbeter under långperiod utan resultat, tills han tappade bokstaven s från sitt namn, och omedelbart fick en enorm mängd jobberbjudanden efter detta. I hans situation kan man tala direkt om diskriminering tyvärr. Arbetsgivarna gjorde sina beslutet utan att träffa honom, enligt hans namn. Synd men det det där är sant.
Vad har det göra med mig?
Nu är jag också en arbetssökare som har inte blivit erbjudan ens till intervjuar. Jag är en sjuksköterska som direkt efter jag tog min studenten fortsatt till yrkeshögskola och direkt efter skolan hoppade jag in till arbetsmarknaden. Jag har nästan tio års erfarenhet som specialsjuksköterska och jag har tagit hand om svårtsjuka patienter alla året. Jag har även arbetat med barn i universitetssjukhuset i Finland och i Sverige. Jag har inte heller någonsin "gått därifrån staketet är lägst". Jag har alltid haft lite utmaningar i mitt liv. Jag hanterar pediatrisk omvårdnaden väl, tycker jag.
Jag. Jag har skickat nästan lika många jobbansökningar som Jose. Okej, tjugo, trettio stycken iallafall och jag har blivit kallat för två (dvs två!!) arbetsintervju. De visste också att jag flög från Sverige till Finland för en intervju så vad jag vill säga är att jag ville ganska allvarligt få arbetet. Och vad har jag fått på svar? Några platser har skickat en email, utan att jag ens fått prata med dom, att den tjänsten fick någon annan. Jag blev även erbjuds på vikarier arbetet under intervjun men har inte hört om detta heller. Jag fick bara ett svar att någon annan fick jobbet och dom tackade mig för intresse om arbetet.
Och en sak om lönen. Finland är mycket dyrare land att leva i än sverige och lönen är jätte mycket sämre. Okej, I Finland får man bättre ÖB än i sverige men grundlönen är lägre i Finland. Jag är verkligen förvånad över att det inte finns någon arbetsplats I Helsingfors området som skulle vilja anställa mig. Eller är det något fel på mitt CV? Jag kommer att vara "en återvändande", är det inte bra eller? Jag är "den typen av sjuksköterskan" som "vill" komma och jobba på vården i Finland, även man får sämre betalt. Jag är en sjuksköterska som har erfarenhet av special sjukvården, och sjuksköterskan som vill inte (ännu, åtminstone än) lämna branschen. Jag är en person som vill hjälpa andra.
Det hade varit intresserad att veta om det är verkligen så att det inte finns någon brist på sjuksköterskorna i Finland? Finns det ingen behov av nästan tio års erfarenhet? Undrar om det är dags att börja leta efter en annan typ av jobb? Kanske försäljning eller till och med ett jobb i kundtjänsten eller i kassan? Vad är bra sjuksköterskor gjorda av? Vad tänker chefsjuksköterskorna? Hurdana sköterskorna dom vill anstälda?
Vill ni veta en sak till? Pga att jag har inte fått svar från Finland har jag även kontaktat bemanningsbolag i Norge och de kontaktade mig redan nästa dagen. I Norge uppskattar man vårdpersonal. Där får man mycket bättre lön och de kan organisera och skaffa flygbiljetterna och boende till dig dit. Så det kan mycket väl vara så att jag inte bli "en återvändare" och börjar resa till Norge istället. Men men det är naturligtvis fortfarande ett par veckor kvar innan vi ska flytta så den kan väl hända att allt ordnar sig och jag kanske kommer att får ett jobb i Finland...eller inte.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti